Childe Jakob

Åttiotalet var slut, men modet var pastelligare än någonsin och damfrisyrerna så uppsprejade som de kunde bli utan att trilla åt sidan. Roxette regerade på listorna, Sven Melander regredierade i TV.
En sen kväll i nådens år 1990 lyssnade jag av en slump på Soul corner i P3, och fick höra Mats Nileskärs beslöjade stämma presentera Public Enemy, fyra hiphoppare från New York som skulle komma att omdefiniera min tillvaro i hög grad. Visst hade jag lyssnat på lite hiphop tidigare, Run-DMC och LL Cool J, men det här var något helt annat. Efter att ha lyssnat i tio minuter insåg jag att detta var det bästa jag nånsin hört. Jag famlade efter en kassett och spelade in resten av programmet, och under sommaren gick jag ingenstans utan att ha "Brothers gonna work it out", "Fear of a black planet", "War at 33 1/3" och "Burn Hollywood burn" i hörlurarna. I slutet av sommaren köpte jag skivan, och dess klassiska ultralånga tacktal på konvolutet hjälpte mig att upptäcka band som Jungle brothers, A tribe called quest, Eric B and Rakim och Dream warriors. 
Jag vet inte om man kan se det som ett tidigt exempel på postkoloniala studier (det kan man förmodligen inte), men det kändes som om jag upptäckte en ny värld när jag satt och försökte ta mig igenom Public Enemys texter. 400 år av slaveri, morden på Huey Newton och Malcolm X, FBI som avlyssnade Chuck D:s telefon, citat från "the honourable Elijah Muhammed"... det var mycket att bita i för en fjortonåring som nyss hade gått och nynnat på Roxettes "Listen to yor heart".
Genom att hiphopen trängde ut allt annat så kom jag under de närmaste åren att med avsmak avfärda grungen (det var med stor tillfredsställelse jag tog till mig orden: "det är ju bara rutten hårdrock" i tidningen Pop). På gymnasiet florerade det rätt många Lenny Kravitz- och Kurt Cobain-lookalikes. Jag var inte klädd som en hiphopare eftersom ingen annan var det, jag tror inte ens tanken slog mig att det fanns speciella hiphopkläder. Jag minns inte riktigt vad jag hade på mig och jag vill nog inte veta.
Men indiepopen tog jag i alla fall till mig så småningom, genom min gode vän Alberts försorg. Han var utbytesstudent i samma mexikanska småstad som jag, och han hade nästan hela sin skivsamling med sig till Mexico. Han var lite chockad över att jag inte hade hört Suedes första skiva. Eller Stone Roses. Detta var redan 1994, och jag hade inte hört Stone Roses. Ja, det blev ju förstås ännu en ordentlig uppenbarelse för mig. När Albert fick Suedes "Dog man star" med posten från Sverige blev vi nästan förhäxade av skivan, och spår som "The power" gav oss kalla kårar. Ännu i dag kan jag på en sekund förflytta mig tillbaka till Mexico genom att blunda och lyssna på introt till "Introducing the band".
Men det fanns ju också en hel del inhemsk mexikansk rock att lyssna sig igenom. Popbandet Café Tacuba till exempel, med en punkskrikig sångare, texter präglade av indianmystik samt dekadenta skildringar av urbant leverne i Mexico City. Och rockromantikerna Maná som man lyssnade på lite i smyg eftersom det var så kallad "tjejmusik" (eller i värsta fall "bögmusik"), med sentimentala ballader som man ibland grät en skvätt till i hemlighet.
Tillbaka till Uddevalla för det sista året på gymnasiet. Det var en märklig, lite förvirrad tid. Jag ville bara att det året skulle ta slut, så att jag kunde komma från staden som det året utsågs till Sveriges fulaste stad. Jag spelade lite gitarr, men det visade sig att jag var helt kass. Och så fick jag en massa ytliga bekanta som sedan försvann lika snabbt och spårlöst som studentmössan.
Men under den här tiden började jag läsa, och så småningom också skriva, poesi på allvar. Jag hade ungefär en miljon anteckningsböcker som jag kluddade ner diverse pretentiösa strofer i. De viktigaste inspirationskällorna var Gunnar Ekelöf och de poeter som jag hade upptäckt genom honom, det vill säga Edith Södergran och Rimbaud. Jag började inse att man för att lära känna sig själv måste göra både mentala och fysiska resor, man måste göra sig seende.

(Forstättning följer)