Apropå SVT-dokumentären i går
En helt otrolig produktionstakt, och vilken oerhört jämn och hög kvalitet det är på allt - texter, musikaliska arrangemang, produktionen... jag undrar om någonting i hela Pete fuckin´ Seegers eller Phil freakin´ Ochs backkatalog kan mäta sig med en enda av låtarna på de här skivorna.
Mångsidigheten är också förvånande. Och då blev han ändå anklagad för att anpassa sin image och sina låtar till vad som sålde. Intrycket så här i efterhand är snarast tvärtom: Dylan ger under de här åren intrycket av att rentav försöka fly från sin publik för att få vara i fred för alla fans och journalister som avkräver honom svar på frågor om livet, universum och allting.
Till slut, efter att ha blivit utbuad över hela världen, ger han inte ens konserter längre utan sitter bara i sitt hus i Woodstock och jammar med Robbie Robertson och de andra i The band. Det är här han förlorar åtminstone min uppmärksamhet - The basement tapes är ren gubbarock för mig. Men de sju åren dessförinnan - gosh.
Framför allt slår det mig när jag läser om den här tiden - och visst kan det verka fånigt att vara nostalgisk inför en tid som man inte ens upplevt själv, men please bear with me here - vilken otrolig betydelse man knöt till popmusiken på sextiotalet. Man ansåg att musiken kunde försätta berg, fördriva diktatorer, stoppa krig och rasism, förändra världen på alla sätt. I dag kan man väl sjunga om precis vad som helst utom möjligen att gasa ihjäl negrer och judar utan att nån lyfter på ögonbrynen, man klickar bara vidare på sin egen lilla iPod.
Vilken version av Basement Tapes syftar du på? The Band gav ut en bearbetad och till hälften nyinspelad, och slätstruken variant 1975 - som bootleg består BT av fem resp. fyra skivor (den remastrade varianten), med en uppsluppen Bob kläckande ur sig fyndigheter och originella melodier. Basement Tapes är ungdomsmusik.
Dokumentären igår bjöd på ett roligt inslag i form av en pälsklädd Stevie Wonder som blev bortförd av polisen efter att ha demonstrerat utanför Sydafrikas ambassad tillsammans med de andra lallarna i Live Aid-gänget.
Ja, jag tänker på dubbelskivan som finns i skivaffärerna, den är jävligt tråkig tycker jag. Men kanske finns det godbitar på "stövelbenet"? jag ska ge källarkassetterna en chans till, jag lovar.
Det som triggade mig mest med dokumentärern i går var bilderna av en proppmätt Pete Seeger som sjöng We shall overcome med ful röst för en massa stenade collegestudenter.
Men Stevies päls var verkligen pimpig alltså. Och vem var den unge mannen som Pete Seeger sjöng den där folklåten med under intervjun - hans son? Och varför var Arlo Guthrie som en gammal Kristiania-hippie (kanske för att han är en gammal The Village-hippie)?
Och Mary i Peter, Paul and Mary, hon såg riktig konstig ut på nutidsbilderna - har hon fått åldersnojor och botoxat sönder sitt en gång så vackra ansikte?
Frågorna hopar sig, men dokumentären valde att inte ge några svar på dessa så brännande frågor. Jag forwardar dem till SVT, och ser spänt fram mot nästa del.
Ja, dubbelskivan är en styggelse, the band när de är som sämst. mary såg ut som grodan boll, menade H, och hur kan pete seeger sitta och säga att woody guthrie ägde större kreativitet än Bob? det är ju löjligt att påstå något sådant, med tanke på att bob är en vägröjare och guthrie mer en spadtillverkare. mkt märkliga var också inslagen från tyskland och frankrike, vad handlade det om, egentligen? pete seeger och folkmaffian har aldrig uttalat sig direkt positivt om det bob gjorde efter
times they are a-changin, helt enkelt för att de inte fattar och automatiskt hamnade ännu mer i skuggan när bob slutade förse dem (peter, paul..) med hitlåtar. jag ställer mig också frågande till vad de andra programmen ska handla om, när nu allt väsentligt är avhandlat. Svensk progg? Samiska protestsångare?
Fast This Wheels on fire är med på dubbeln, den är fantastisk, och Tears of rage...fast annars sviktar det lite kanske...
Anders: Guthrie en spadtillverkare, ja det är träffande! Och du har rätt, vad gör man för program efter detta? De tyska och franska inslagen framstod som rätt pliktskyldiga, särskilt med tanke på att texterna som framfördes inte var översatta, och jag vet inte hur det är med er, men min franska lämnar en del övrigt att önska...
Jag skulle själv gärna se ett avsnitt om protest-hiphop, det vore verkligen intressant och närmast helt oexploaterat. Public Enemy och, KRS-One och, tja... Dead prez kunde vara intervjuobjekt. Det hade både varit nostalgi för mig och kanske tändvätska för de tråkiga svenska rapparna.
Det är ju först under 70-talet som Dylan blir riktigt, riktigt bra. Och då var han förbaskat bra redan innan.
:-)
(Oj, jag hade inte tänkt på att Exeget faktiskt var riktigt resonlig när vi ägnade oss åt att värdera popmusik och inte poesi. Han diskuterar ju nästan som en helt normal människa här.)
It\'s a great and valuable site!H
Found your site in google, and it has a lot of usefull information. Thanx.