Förhoppning inför 2008
"Länge nog har poesien till ovärdiga föremål nedsänkt sin himmelska låga; det är tid att hon återvänder till källan. Lik människosjälen, vars älskande Eko hon i dödligheten är, har hon sökt förglömma sitt eteriska ursprung och med förgängliga blomster, i tidens dalar, kransat sina hår. Dock fåfängt söker hon att förneka sig själv; så länge hon ännu förbliver poesi flammar dock ständigt minnets Vestasflamma i hennes inre och saknadens tårar glänsa i hennes blick."
KKK - Korrupta kulturpotentaters Kulturråd
Ryska huset har under sin femåriga existens ännu inte fått plats kring Kulturrådets köttgrytor. Förra året var det den utmärkta tidskriften Serum som räknades ut i åttonde ronden av dessa korrupta kulturpotentater som utgör referensgruppen för kulturtidskrifter.
Korrupta? Ja, kan man säga något annat om en sammanslutning som sitter och fördelar bidrag till varandras tidskrifter?
Av referensgruppens sju medlemmar är fyra i en rad fall jäviga. Det erkänner Statens kulturråd i sina egna handlingar. Men man anser att man löser det pinsamma förhållandet genom att dessa medlemmar går ut ur rummet när just deras tidskrifter behandlas. Någon som tror att de välkomnas tillbaka in i rummet med ett käckt: "Tjena, jo, den dåliga nyheten är att vi just halverade erat stöd, men de goda nyheterna är att kaffet är klart"?
Statens kulturråd klarlägger i sina egna handlingar i samband med fördelningen av produktionsstödet för 2007 att följande medlemmar i referensgruppen är jäviga: Lars Gustaf Andersson (Film International, Lyrikvännen, Aorta, Kritiker/Ariel), Viktoria Jäderling (Re:public Service), David Karlsson (Ord & Bild) och Aleksander Motturi (Glänta, Dokument, Aorta).
Av de uppräknade jävstidskrifterna får till exempel Film International 500.000 kr och Glänta hela 600.000 kr, vilket var två av de högsta summorna som utdelades i år.
Referensgruppens ordförande, David Karlsson, är före detta redaktör för tidskriften Ord & Bild, den kulturtidskrift som räknat i antal år erhållit största summan statliga bidrag. I år tilldelades de 550.000 kr - över en halv miljon för fyra nummer alltså. David Karlsson är dessutom ordförande för Nätverkstan i Göteborg, som har i uppdrag av Kulturrådet att förbättra distribution och marknadsföring för Sveriges kulturtidskrifter. Detta uppdrag inbringade två miljoner kronor, medan Tidskriftsverkstan i Malmö som tidigare år haft bidrag för att driva Tidskriftsbutiken, fått se sitt bidrag sänkt. Kulturrådet baserade sitt beslut på synpunkter från referensgruppen, där David Karlsson sitter som ordförande.
Vilken rundgång va, hörni? David Karlsson måste springa ut och in genom dörrarna som i en sängkammarfars när de här besluten fattas.
I sin hejdlöst underhållande roman Myggor och tigrar jämför Maja Lundgren kultursveriges maktberusade män med camorran i Neapel, och onekligen börjar korruptionen i detta sammanhang ta sig rent kriminella former. Jag tror inte att den skulle passera i någon annan sektor i samhället än just kulturen. Här krävs det minst en kommissarie Cattani som kan röja upp i kulturmaffiaträsket.
Här finns inget varaktigt och allmängiltigt
Men Spengler var mer än bara en undergångsprofet, hans kritik av den västerländska vetenskapliga enögdheten och egocentrismen håller än i dag. I vissa stycken ger han faktiskt intryck av att vara en väldigt tidig postmodernist och postkolonialist. Så här skriver han, bland annat:
"Det som fattas hos den västerländska tänkaren och som inte borde fattas hos just honom, är insikten om den historiskt relativa karaktären i hans resultat, som i själva verket är uttryck för en speciell, unik tillvaro. Han borde förstå att det finns nödvändiga gränser för resultatens giltighet och att hans "eviga sanningar" och "ovedersägliga insikter" bara är sanna för honom och hans aspekt på världen. Det borde vara en plikt för honom att söka efter andra insikter, som människor i andra kulturer utvecklat med samma grad av visshet. En framtida filosofi borde ha en sådan fullständighet. Först då skulle man förstå historiens formspråk, den levande världen.
Här finns inget varaktigt och allmängiltigt."
Så när ska Oswald Spengler avlösa Walter Benjamin som historiefilosofisk krambjörn för lattesippande filosofidoktorander och kulturredaktörer? Ska vi säga att hajpen börjar här?
Den vita gudinnan
Jag har nu åter införskaffat ett exemplar av Robert Graves The White Goddess, denna kombination av poetik, poetisk historik och mysticistisk urkund. Det är det tredje exemplaret jag köper, de andra två har båda försvunnit under mystiska omständigheter, faktiskt har jag ingen aning om var, när eller hur.
Kanske är det mitt eget undermedvetna som försöker hjälpa mitt sensitiva jag genom att göra sig av med boken, för som Graves själv varnar i inledningen:
"But it is only fair to warn readers that this remains a very difficult book, as well as a very queer one, to be avoided by anyone with a distracted, tired or rigidly scientific mind."
Som en vän till mig fick tragiskt erfara för några år sedan, så är det lätt att dras in i Graves mytiska labyrinter men svårt att hitta vägen ut därifrån.
Clemens Altgård hade tveklöst förläst sig på Graves när han i en studie av Bruno K Öijers "Giljotin" tyckte sig se spår av Den vita gudinnan överallt i diktsamlingen, till exempel följande rader:
03.00
lägger hon
vit frukt
i brevlådorna
Men jag tar risken och slår åter upp boken där jag slutade senast, den gången var det på ett café i Greenwich Village, och kapitelrubriken lyder: The Tree Alphabet.
Gunnar Ekelöf in memoriam - "Till Svensson"
En sådan gammal favorit som Ekelöf, som följt mig sedan jag själv började plita ner mina första egna dikter i gymnasiet, går det överhuvud taget att få på pränt vilken betydelse han haft för mig och alla andra som intresserar sig för svensk poesi?
Det finns en Ekelöf för alla. Surrealisten. Romantikern. Mystikern. Vardagsfilosofen. Den vrånge outsidern. Till och med språkmaterialisterna kan nog hitta en liten skärva här och var som de ömt kan omfamna och skära sig på. För min del håller jag kanske "En Mölna-elegi" högst. Men Diwan-trilogin har alltid utövat sin mystiska lockelse. Och Färjesång är ju en helgjuten samling, inte ett ord ligger fel. Och så vidare.
Jag ska inte bli så högtidlig här, för det tyckte inte Gunnar själv om, vilket han påpekar i den här ganska okända dikten från 1949. Den trycktes första gången i Svenska Dagbladet och finns också med i en grisskär åttiotalsvolym sammanställd av min gamle lärare Anders Mortensen. Dikten är riktad till Svensson i oss alla, Svensson i honom själv. Jag gillar den skarpt.
Till Svensson
Du frågar: är det mödan värt att leva
när kanske livet nästa dag skall tas ifrån oss
och när det bästa vi kan vänta
är mera politik och flera andens restriktioner
(om inte just nu kroppens)?
Tar du dig inte själv för högtidligt?
Det där med "mödan värt" och "meningen med allt"
är inte mycket mer än pretentioner.
Det är i sådana atombomben låg gömd.
Du föddes med den! Din är också skulden,
just din, Pettersson, just din, min anspråkslösa Svensson,
just din är också skulden! Sänk dina anspråk!
Att du lever beror på att du är född.
Du skall inte fordra någon mening med det.
Livet är inte skyldigt dig eller sig självt någon sådan.
Livets mening är livet självt och ingenting annat,
ja, jag menar det: Livet är verkligen Tinget i sig!
Sänk dina anspråk! När du sänkt dem tillräckligt,
först då skall atombomben bli meningslös och kriget onyttigt.
men det är sant: För det behövs en annan vetenskap...
Nå! Du som är så pigg på nyheter, sätt dig denna dag
och börja med att bara vara. Gör dig så oberoende du kan!
Sätt dig exempelvis och lär dig stoppa dina strumpor själv.
Man lär sig inte heller stoppa hålen i sin nutidssjäl
med annat än anspråkslöshet.
Angående forskning - av Elias Westerberg
Angående forskning
Citroner, äpplen och passionsfrukt. Den bittra eftersmaken trängs undan av en iskall syrlighet. Jag är en vetenskapsman som intar ett fructogent mellanmål vid mitt skrivbord.
Min forskning är mycket viktig; mina metoder oantastliga, mina experiment tillförlitliga och mina resultat revolutionerande. Det finns mycket inom mitt forskningsområde som jag inte förstår men som jag ändå är villig att acceptera.
Min största förtjänst är att jag kan godta det som andra måste avfärda. Med rationellt tänkande, och närmast
oöverträffat mod inför det okända kan jag överbrygga de gigantiska klyftor av okunskap som ligger mellan vårt medvetande och sanningen! (En droppe äppelsaft faller från kinden.)
Mitt forskningsområde är av abstrakt karaktär och i sin komplexitetsnivå av den grad att jag med er inte kan tala direkt om det - bara kring det. Men låt mig ändå få försöka illustrera med ett enkelt exempel.
/Elias Westerberg
Man måste huka sig för att komma igenom den låga dörren i muren
Då slår jag till med att, på förslag från Martin, efterlysa byrålådstexter från läsekretsen, som jag ämnar lägga upp här på bloggen för beröm och kritik. Gärna texter som inte varit tryckta någonstans, små bastarder som fallit mellan stolarna.
En text per person, prosa, poesi eller vad ni vill. Det blir roligt! Jag publicerar tills ni inte orkar skicka fler texter.
Skicka dem till min mailadress: [email protected]
Vi hörs alltså!
Vi föresatte oss att förändra världen, men det slutade med att vi bara förändrade oss själva
Ja, allt går i cykler och vissa frågor återkommer ständigt, inte minst på den här bloggen. Det gäller poeter som vill provocera men mest väcker gäspningar och inhöstar feta stipendier och priser, en debatt som nu förs i såväl Expressen och Aftonbladet som på de litterära bloggarna. Det här är en debatt som pågått med vissa avbrott sedan hösten 2003 då Anna Hallberg dödförklarade metaforen som stilmedel samtidigt som Lars Mikael Raattamaa avfärdade den traditionella formen för kommunikation, dvs att en text färdas från en författare till en läsare.
Den litterära avantgardismen hade sin guldålder i början av det förra seklet, då man verkligen lyckades reta och utmana borgerligheten genom att från en marginaliserad position (åh, denna hett eftertraktade marginaliserade position!) bryta sönder alla vedertagna uppfattningar om hur litteraturen ska se ut. På den tiden fanns det ett verkligt motstånd att bekämpa för att få ljus och luft.
Dagens litterära avantgardister lever i en annan situation, och det problem de möter är det rakt motsatta - det finns inte längre några förväntningar att bryta mot, inga normer att riva ner och ingen chockad borgerlighet som vill förbjuda deras djärva stilövningar.
Tvärtom kan man räkna med en fin liten karriär som recensent på valfri morgontidning eller kanske en liten lärartjänst på valfri folkhögskola där man sedan kan ägna sig åt att utbilda nya avantgardister.
Ett skojigt exempel på denna skruvade självuppfattning. I efterordet till Johan Jönssons diktsamling Virus skriver Jonas (J) Magnusson och Jesper Olsson: "Virus är ingen ofarlig bok, och när den nu släpps loss i det litterära kretsloppet är det med vår övertygelse om att dess kraft är lika produktiv och konstruktiv som destruktiv och potentiellt förödande."
Ett citat ur denna destruktiva och potentiellt förödande diktsamling:
"rhizomfistlarna för subjektslösa spillningssubjekt hos tonårsdödföderskorna - jmf artaud - jmf avfallet som strukturerar globaliserandet"
Samhället skakades i sina grundvalar av den här diktsamlingen och hämtade sig aldrig mer...
Missförstå mig inte - det skrivs en massa god poesi som inte har det minsta med LANGUAGE-trenden att göra, och den hegemoniska situation som rådde för ett par år sedan på kultursidorna (ett tag tycktes kritikerna tävla med poeterna om att skriva dekonstruerade språkspel - ett exempel här) håller nu på att luckras upp. Att låta debatten enbart handla om vem som har mest makt och vem som det är mest synd om tycker jag är att reducera den till en ren fördelningsfråga.
Mer intressant är att skärskåda de avantgardistiska poeternas rebelliska självbild och deras grundtanke att litteraturen måste vara normbrytande, annars är det inte bra litteratur - och i den diskussionen har man god hjälp av de tankar som förs fram i Søren Ulrik Thomsens och Fredrik Stjernfeldts Kritik av den negativa uppbyggligheten, som jag nu har passat på att börja läsa.
Fortsättning följer alltså.
Inga synpunkter på mina indexeringsprinciper
Jag vill inte låta som Skollärare Chronschough, ni vet huvudpersonen i August Bondesons roman från 1897, som ständigt uttrycker sig med överdriven svulstighet om de enklaste saker.
Men - vilken stilla fröjd och själslig rening som står att finna i det mest monotona arbete som tänkas kan, nämligen inplastning, katalogisering och klassificering av nya böcker till skolbiblioteket!
Ingen vakar över mitt arbete eller har synpunkter på mina indexeringsprinciper eller för den delen mina urvalskriterier vad gäller inköp - jag försöker ge eleverna vad de inte visste att de ville ha.
Det är kort sagt arbete i dess rena, oförfrämligade form, som Lars Gustafsson skriver om sin vän semestersnickaren i Den onödiga samtiden.
Och under lediga stunder på jobbet, som nu, sysslar jag med att samla ihop materialet till litteraturantologin för spanskt bruk, som än så länge går under (det något klichéartade, ska erkännas) namnet Svenska berättare.
Det blir en delikat uppgift för brodern att översätta till exempel stycket ur just Skollärare Chronschough, eller novellen "Kärlek och spannmål" ur Giftas. Men det litar jag på att han fixar, efter tio år i Spanien.
Nu är jag dock på väg hem. Fly mig en kalesch!
Utan dem inget paradis
Annars kan jag rapportera att Kjell Höglund är i toppform. Jag och tre kumpaner var på Victoriateatern i Malmö och såg honom spela det mesta av det bästa av sin låtkatalog, tillsammans med Johan Johansson.
Efteråt gjorde vi en intervju med dem båda (kommer att publiceras om kanske ett halvår, i nästnästa nummer av Ryska huset).
Ett märkligt radarpar - Kjell bräcklig och tunn, anspråkslös, Johan gammal punkare, mer pratglad och raljant. Enda gången Kjell riktigt tände till var när jag frågade om han är ironisk eller menar allvar med texten till "Maskinerna är våra vänner". Vad han svarade på det, och på övriga frågor, får ni alltså veta i nästnästa nummer av Ryska huset. Annars kan jag hänvisa till hans blogg där man bland annat kan läsa hans följetong Nostradamus pyramid.
Poesi och kommunikation
Mycket bra skrivet av Therese Bohman om Sprawl och L=A=N=G=U=A=G=E-poesin, angående en text av Sigrid Nurbo ur nättidskriften Ett lysande namn!
Läs båda texterna. Okej, har ni läst? Då ska vi se vad jag kan plocka upp ur åsiktshatten i dag.
Generellt kan man väl säga att de som förespråkar L=A=N=G=U=A=G=E-filosofin tenderar att vara rätt dåligt inlästa på litteraturhistorien (jag rekommenderar till exempel den persiske poeten Hafiz om man letar efter poesi som bryter ner hierarkier mellan högt och lågt och mellan författare och läsare, mer om denne senare), att de tenderar att skriva rätt illa (fast det kanske ingår i L=A=N=G=U=A=G=E-tänkandet att man ska utföra en massa klumpiga tankehopp och överklivningar i sina texter?) och att de underskattar poesiläsarens förmåga att välja.
Vi kan välja att ur poesin vi läser skapa våra egna bilder, våra egna svar på de frågor vi ställer. Eller så kan vi fundera över hur författaren tänkt, menat, tyckt, trott när han skrev sina dikter. Vi är inga passiva mottagare (läsare) av ett budskap (en dikt) från en sändare (en författare). Jag går inte med på den problemformuleringen.
Ja, det här handlar ju framför allt om problemformuleringsprivilegiet, som Lars Gustafsson uttryckte det. Då handlade det om att socialdemokraterna hade privilegiet att formulera vad som var fel och borde rättas till i det svenska samhället, och sedan hade de borgerliga partierna att rätta sig efter den verklighetsbeskrivningen.
Ungefär likadant fungerar det också i den poesidebatt om kommunikationens natur som med jämna mellanrum skramlar igång på bloggar och kultursidor - några inflytelserika författare, litteraturvetare och kulturredaktörer har fått en gemensam vision om att kommunikationens förutsättningar måste förändras eftersom de är av hierarkisk och förtryckande natur. Så lanserar de en teori som de kallar L=A=N=G=U=A=G=E, som bygger på att man bryter ner språket tills det inte längre är tolkningsbart.
Håller man då inte med om att språklig kommunikation är av hierkarkisk och förtryckande natur, utan har en annan syn på konsten, poesin och livet, anser de demokratiska och ickehierarkiserande L=A=N=G=U=A=G=E-teoretikerna i bästa fall att man är korkad och dåligt informerad.
Eller i värsta fall, om de vill framställa sig själva som offer, att man är nåt slags nazist som betraktar deras poesi som "Entartete Kunst".
Dessa personer är just litteraturteoretiker. Låt oss nu lämna dem bakom oss och ägna oss åt litteraturens praktik.
Personligen läser jag just nu in mig på den persiske medeltidsdiktaren Hafiz dikter och biografi. Försöker tänka mig in i livet som sufisk hovpoet i den blomstrande staden Shiraz på 1300-talet. Tycker mig känna dofterna från rosorna i Shiraz trädgårdar, höra larmet från rumlarna i ruinerna utanför stadsmurarna, och se konturerna av en mörkögd skönhets slöjor som drar förbi i den ljumma vårkvällen. Det är som om dikterna talar direkt till mig över de illusoriska gränser som kallas för tid och rum, religion, kultur... tiden, rummet, är ingenting. Det finns ingen början och inget slut. Bara poesi och kommunikation.
Childe Jakob har talat.
Du och jag
Minns du hur du älskade mig i hemlighet,
och hur din åtrå lämnade spår i mitt anlete?
Minns du hur du åtrådde mig med din blick,
och hur dina läppar skänkte mig livets andedräkt?
Minns du hur vi drack ur bägaren mellan fyra ögon?
Bara du och jag, och Gud var hos oss.
Minns du hur ditt anlete strålade älskvärt likt en låga,
och hur mitt förtärda hjärtas fjäril orädd sökte dig?
Minns du hur de förnämas högtidliga bjudning
fann berusande vällust i vinets klara fnitter?
Minns du hur brisen smekte den rubinröda bägaren
och hur jag utbytte hemligheter med dina läppar?
Minns du hur du gjorde dig fin för mig, min älskade,
och hur nymånen följde din väg med bud till en värld?
Minns du hur hänförd jag var i sällskap av de berusade i ruinen?
Det som jag står utan i moskén fanns där i svunnet överflöd.
Minns du hur nätt du avtäckte Hafiz innersta hjärterum
och trädde hans pärlor på en tråd - vers efter vers?
Dikten är skriven av Hafiz (ca 1324-1390) och tolkad från persiskan av Ashk Dahlén år 2007.
Kom och köp avancerade vapensystem
Jag hade en diskussion med min gode vän A. i helgen som gick, om huruvida Sverige är ett stängt eller öppet land. Om vi svenskar är tillåtande och toleranta, eller om vi tvärtom är förbudsivrande och sluter oss inom våra egna täta led så fort något främmande uppenbarar sig vid horisonten.
Det är naturligtvis omöjligt att säga något generaliserande om en hel nations psykologi, det kom vi genast överens om. Och sedan fortsatte vi att göra just detta.
Vi tjänar alltså grova pengar på att amerikanska unga män skjuter ihjäl arabiska unga män på bekvämt avstånd från våra nyrenoverade kök, samtidigt som vi anlägger en förfinad europeisk air av pacifism och neutralitet - detta får mig att hata Sverige, att skämmas för Sverige, att vilja gå ur Sverige. Jag vill inte vara en del av den här skiten. Hur gör man för att bli medborgare i Världen i stället?
Nej, vänta nu. Är det inte egentligen så att svenskar är ett mycket tolerant folk, eftersom "vi" tycks älska "våra" belackare med en kärlek som gränsar till masochism? Det svenska självhatet känner ju inga gränser.
Fram med piskan då: Vi är så otroligt stela och trista här i Sverige, javisst, fortsätt! Vi har ingen kontakt med våra känslor på samma sätt som människor från sydligare nejder, nä nä. Rapp! Den svenska vintern formar oss till känslomässiga krymplingar som frysande skyndar genom stadens gator till våra egna små radhus, inredda i trist IKEA-stil. Rapp! Japp! Så är det!
Det finns bara ett sätt att inte bli vansinnig och det är att inte tänka - tyvärr inte en möjlighet för mig.
Med en intensiv klockarkärlek omfamnar vi andra kulturer och kulturyttringar, ett varmare och mer sensuellt sätt att leva, den sydländska spontaniteten, generositeten. Alla typiskt svenska kulturyttringar är ju trista och töntiga. Knätofs och hambo, fy fan. Rembetika däremot, och Zorbas dans, vilken passion! Eller salsa, så ljuvt sensuellt...
Vi faller som käglor för locktonerna från det exotiska, det gröna gräset som växer på andra sidan floden.
När jag skriver "vi" så menar jag förstås bara mig själv. Jag kan inte tala för någon annan, även om många säkerligen delar min kärlek till det exotiska, det främmande, det okända. Många har aldrig känt den lockelsen, många avskyr rentav allt främmande.
Tendenserna till en självtillräcklig svensknationalism som på senare tid vuxit sig starka i det svenska samhället, från botten (Sverigedemokrater i Skåne och Västra Götaland) till toppen (regeringen i allmänhet och Folkpartiet, som jag älskar att hata, i synnerhet) finns ju där.
Och de kommer att växa sig starkare och starkare, som en svulst på samhällskroppen, tills vi åter är genomsyrade av svensknationalismen. Den förbannade nationalismen som jag trodde att vi hade gjort oss av med på 90-talet. Men nu kommer den tillbaka med en förfinad europeisk air av pacifism och neutralitet.
Åh, denna självtillräcklighet. Denna högröda, lönnfeta mallighet.
Nä, nu ska jag sluta mala på om det här. Festen har ju bara börjat, varför ska jag vara partycrasher? Nu fortsätter vi att sälja avancerade vapen till USA och andra krigförande länder. Det är en underbart lukrativ marknad.
Dessutom har vi några illegala invandrare att utvisa, de kostar också mycket pengar. Där finns det en hel del att spara.
Vem bryr sig om mänskliga hänsyn när det finns pengar att tjäna? Skål tamejfan!
"En mycket ung man"
Hej kära läsare och bloggdeltagare!
Som ni märker så försöker jag undvika att blogga eftersom jag har alldeles för mycket annat att göra, arbetet tar 40 timmar i veckan och utbildningen och tidskriften slukar fritiden. Men som i alla såna situationer så dras man till det förbjudna, och under dagen kom jag på mig själv med att sitta och dagdrömma om en serie storslagna memoarbetonade blogginlägg som skulle få samlingsnamnet "En mycket ung man".
Titeln är hämtad från Gustaf Hellströms utmärkta roman som utspelar sig i Lund för ungefär hundra år sen.
Första avsnittet skulle heta "En mycket ung man i Malmö" och utspela sig i det lilla kollektiv som utgjordes av mig, Isak och Jenny och senare även Kim, och naturligtvis skulle episoden med de förrymda ungdomsbrottslingarna från Råbyanstalten finnas med, de som fick bo hos oss (vilket i förlängningen innebar sotdöden för vårt lilla kollektiv).
Nästa avsnitt - "En mycket ung man i Grekland" - skulle utspela sig under min äventyrliga sommar i den grekiska övärlden, och där kan jag utlova mycket alkoholdimmor och kvinnoaffärer.
"En mycket ung man i Lund" handlar sen om några förälskelser och förhoppningar, de första stegen på en vinglig akademisk bana samt de första machetehuggen in på poesins snåriga stig. Efter detta var jag fortfarande ung, men inte en mycket ung man längre.
Ja, som ni märker skulle det här projektet vara i stort sett ogenomförbart, dels på grund av att vissa personer skulle känna sig otillbörligt utlämnade (inte minst jag själv), och dels på grund av tiden det skulle ta i anspråk. Förmodligen skulle avsnitten svälla och delas upp i ett tiotal subavsnitt, och jag skulle frestas att lägga till fler personer, platser och referenser tills det hela började likna nåt slags generationsroman. Dessutom - kommentarsfunktionen, jag skulle nog tvingas ta bort kommentarfunktionen...
Det blir nog inget med det här, vi får nöja oss med det här meta-memoarinlägget.
Desillusion med lyrisk melodi
Ryska huset nummer 6-7
Nu tänkte jag egentligen bara meddela att vi är i slutfasen av arbetet med material till Ryska huset nummer 6-7 och det ska snart skickas till Paris för formgivning och redigering (det där sista lät kanske väl tjusigt, men det är sant). Det känns kul med en nystart, efter att tidskriften suttit i ena ringhörnet i en och en halv rond med en handduk över huvudet och väntat på domarens signal som aldrig kom.
Under 2007 kommer två dubbelnummer att komma ut. Det första har temat sexualitet.
Förtrycket är aldrig längre borta än närmaste folkpartist
I Gustav Adolfsskolan i Landskrona förbjuder man andra språk än svenska - både på lektioner och raster - en handling helt i Gustav II Adolfs anda - nu inleder vi slakten av de otrogna hundarna!
I morronsoffan sitter Jan Björklund och säger att det är bra att skolpolitrukerna skrider till handling mot det eskalerande kaoset i skolan, och att han inte är den som ska säga till dem hur de ska komma till rätta med sina problem. För några veckor sedan föreslog även några Volk-partister i Malmö att det skulle införas i skolplanen att endast svenska får talas i skolan.
Dessa skolpolitruker, eller för att tala med Peps Persson: "dessa jäevla keukar" (hur är det förresten med skånska, denna östdanska dialekt, får man tala det i Landskrona?) är barn av samma anda som alltid försökt förbjuda det avvikande var det än dykt upp. Samer och tornedalingar som blev misshandlade för att de pratade sitt eget språk på rasterna kan vittna om deras kusliga mission. Även bohuslänska (dialekten jag själv talade en subtil variant av som barn) var faktiskt bannlyst i de bohuslänska skolorna åtminstone fram till sextiotalet. Själv hade jag turen att växa upp på åttiotalet och slapp bli örfilad för att jag använde ord som "bärlfärl" i stället för det svenska "skitful".
All you need is love
Poänglöst kanske, att klippa och klistra i gamla sextiotalslåtar, men oerhört skönt är det att dras in i hela den här Beatlesvärlden och höra alla låtarna på nytt. Det förflyttar mig tillbaka till gymnasiet i Uddevalla då The Fab Four utgjorde soundtracket till mitt liv. Jag kan knappt komma på att jag älskat någon musik lika förbehållslöst som jag gjorde då. Jag vet att det är föga originellt, men: The white album, Revolver, Rubber soul, Abbey road... Linus som insisterade på att bli kallad John. "Kalla mig John!" Fredrik och jag som dansade gatan fram sjungande "I wanna hold your hand". Det fortsätter i Lund sedan, universitetet, alla små mögliga hyresrum som jag flyttade in och ut ur, fyra-fem gånger om året, med en lika möglig liten CD-spelare som en av få ägodelar. Ola och Martin på efterfest, sjungande "I want you (She´s so heavy)". Indietjejerna som inte riktigt fattade, som ville ha Oasis och Brainpool. Hela tiden gitarrer och sång. Som på sextiotalet, kanske. Varför finns det inte bootlegs från den tiden, Lund 1997? Men det här blir för introvert.
Rösterna glider in i och ut ur varandra och harmonierar perfekt. Det syrliga lilla bettet från John, den ljuva smekningen från Paul, det lite stela leendet hos George, Ringo som är... Ringo, helt enkelt.
Jag ska som vanligt damma av en käpphäst och hävda att Paul McCartney är vansinnigt underskattad, vad vore Beatles utan hans melodier och hans texter? Nåt i stil med "Mind games"? Primalskrik och svängdörrpolitik? Inte så kul. Alla pratar om John som det stora geniet, och Pauls solokarriär efter 1972 gör kanske inte många glada, men under Beatlestiden var det i mångt och mycket Pauls ambitioner, melodisnickeri och höga krav på sig själv och de andra som gjorde det hela till vad det blev. Inget från "Sgt. Pepper" och framåt hade blivit av om John varit gruppens ledare. Pauls båda första soloskivor, "McCartney" och "Ram" är det mycket hög klass på. Sedan ballade det ur.
Men varför hålla på och tjata om skillnader hit och dit? Det är Beatles, för fan, som Sigge Eklund skrev på sin blogg i ett av de sista inläggen, och det summerar det hela rätt bra. Man kan behöva påminnas om det ibland.
Madrid, var det ja. Jag ska återkomma till det.
And I´m off
Förslag till antologi med svensk litteratur
Efterlyses: Tips på vad som skulle ingå i en sådan antologi.
Jag lämnar själv över stafettpinnen med att föreslå ett lämpligt kapitel ur Drottningens juvelsmycke av CJL Almqvist, om vi nu ska börja från början. Det vore ju en kraftfull start för antologin också. Nu är det er tur!