Min världsbild, del tre
Vår enda granne var stenhuggaren John Bratteklev och hans fru Margit, frid över deras minne. John var en man med en högst begränsad vokabulär. Oftast sa han "ja" och "jo" på alla frågor, med olika grader av eftertryck och eftertänksamhet. Margit gav oss barn varsin glass under högtidliga ceremonier en gång i veckan.
Tillsammans med Hannes och Thomas Wingate utgjorde min bror Martin och jag vad som kallades "Krokstrands skräck" (nu minns jag inte vem det var som kallade oss så, kanske var det vi själva som hittade på det), fast mer skräckinjagande än att vi körde med hartsfiol och ärtrör tror jag inte vi var. Krokstrand är ett gammalt stenhuggarsamhälle några kilometer neråt Idefjorden, dess främsta claim to fame i dag är väl "Man must dance"-festivalen som arrangeras där varje sommar.
"Krokstrands skräck" hade i och för sig värre saker för sig än att syssla med bus på Anderssonskans Kalle-nivå. Det handlade mycket om att klättra i berg och höga träd, kasta sig mellan träd på höga höjder, simma över fjorden etc. Detta kallades "att ta blodrisker" och det var något jag såg fram mot med skräckblandad förtjusning, jag har ju varit höjdrädd i hela mitt liv så några av övningarna var förstås förenade med verklig dödsskräck. Och Martin var illa ute en gång när han föll från ett träd, tre meter ner med huvudet före.
Vid ett annat tillfälle startade vi ett äppelkrig mot Norge. Det gick till så att vi rodde gummibåten, fullastad med äpplen, över till den norska sidan, och när vi såg norrmän vid stranden bombarderade vi dem med äpplen. Medan norrmännen flydde rodde vi snabbt därifrån, skrattande. Otroligt nog klarade vi oss från stryk.
Jag tror att det var Thomas som hade fått Drakar & Demoner, den svarta boxen, i julklapp, och efter det kom vi att ägna enormt mycket tid åt rollspelens fantastiska värld. Detta var Äventyrsspels mest gloriösa tid, och vi spelade allt de gav ut: Mutant, Chock, Sagan om ringen, Stjärnornas krig... några år senare, när tiderna blivit hårdare, kom jag nästan att försvinna helt och hållet in i rollspelens värld. Ereb Altor var en vackrare och mer meningsfull värld än den pennalistiska högstadieskolan. Jag kunde ägna timmar åt att förse mina rollpersoner med bakgrundshistoria och personlighet, och att omsorgsfullt teckna personen i olika situationer. Ibland var det hjältar, ibland antihjältar. Man kunde prova ut olika personligheter åt sig själv, i en tid då identiteten var en högst bräcklig historia.
Vid samma tid, mot slutet av åttiotalet, fick Sverige en släng av den gamla vanliga moralpaniken. Kommer ni ihåg debatten om videovåldet? Ja, detta var väl något liknande. Någon ung människa hade begått självmord och det konstaterades att han hade spelat rollspel. Alltså måste det vara rollspelens fel. En kompis föräldrar hade sett ett debattprogram på TV där oroliga föräldrar höll upp omslaget till Mutant där muterade grävlingar stod och poserade med automatgevär. Detta kunde inte vara bra. Kompisen blev därefter förbjuden att spela rollspel, vilket ledde till att vi spelade hemma hos mig i fortsättningen.
Och visst var det ett beroende, det där med rollspel. Jag känner fortfarande suget, men har inte längre den tid som krävs. Men i motsats till moraltanterna och -farbröderna på 80-talet vill jag hävda att rollspelen snarare räddade mitt liv, hjälpte mig med den livsviktiga verklighetsflykten, precis som böckerna och musiken - och, långt senare, kärleken. Det är bara i flykten från den krassa verkligheten som livet kan upplevas som riktigt meningsfullt.
Fin text!
"Det är bara i flykten från den krassa verkligheten som livet kan upplevas som riktigt meningsfullt."
Sant och visst, eller kanske snarare, "genom att modifiera den krassa verkligheten till mer behagliga scenarion". Det tror jag var vad som pagick i sällskap med superbröderna under ungefär 99.5 % av all tid vi spenderade med dem. (0.5 % ägnades at fiollektioner och, senare, at att lyssna till den äldste broderns jeremiader angaende "brist pa brudar".
Vara strategier för en framgangsrik modifiering av den krassa verkligheten baserades nästan alltid pa fiktion: historieberättande, mytomani, rollspel och historisk revisionism, i olika former.
Även strapatser.
Med andra ord, samma strategier som nu, fast det numera bara är en del av helgen som kan vigas at slika aktiviteter.
Pa lördag väntar en ny vandring och övernattning pa ett värdshus vid bergets fot i sällskap med los exploradores del crepúsculo. Det är en hel del rollspel inblandat i detta ocksa. Lajv alltsa.
Jag sitter och pillar med mitt första verkliga försök till att skriva en bok. Jag skrev den utifrån mina upplevelser i Brasilien. Medan jag arbetade med den kändes den misslyckad. Inte för att den var dålig utan bara det att jag inte berättade det jag ville. Nu när jag läser igenom det tycker jag att historien inte är dålig utan bara kräver bearbetning.
Problemet när man sitter framför datorn och lyssnar på nätradio och har så mycket annat man kan kolla in är att uppmärksamheten lätt fångas in av mindre ansträngande saker.
Jag läste ditt senaste bidrag till din livshistoria. Jag tycker det är kul och intressant att läsa då vi delar samma tid. Dock måste jag fråga dig: Var det verkligen så illa på högstadiet som du skriver?
Det var inte min favorittid i livet. Men vid en kritisk eftertanke måste jag säga att min var inte så pjåkig. Jag kände mig ofta ensam och trivdes bäst med att driva runt i skogen. Jag hade svårt att relatera till människorna runt omkring mig. Det är den ena sidan av saken. Men den andra är att nog fan hade jag kul. Att jag inte var med dom hårda killarna ser jag numera som nåt positivt. Samtidigt har det varit som alltid i mitt liv. Jag driver från grupp till grupp utan att riktigt känna mig tillhörande någonstans. Romantiskt kallar jag det mitt nomadiska drag.
Dig vill jag minnas som en person jag var nyfiken på. Du hade ditt kompisgäng med Kim och de andra. Ni spelade rollspel och hade intressanta diskussioner. Ni var inte alls som dönickarna jag ibland hängde med. Ni höll på med Live och var ute skogen och slogs. Mycket häftigare blir det inte än så. Kort sagt var jag avundsjuk på er och ert gäng.
Att det fanns många idioter som gillade att plåga oss svagare tillhör nog tiden. Inte för att förringa det. Det var jobbigt av bara helvete. Samtidigt kan jag se att min lust att lyckas med mitt skrivande - att alla ska se mig - hör ihop med en revanschlust som den och tidigare delar av mitt liv har skapat.
Fortsätt i alla fall å skriv. Publicera gärna det här på din blogg så att folk får en liten annorlunda bild av din jämmerdal.
mit fruendlichen Grüssen
Gustaf
Martin: Strapatser, strapatser, jag längtar efter strapatser! Numera blir det alldeles för lite av den varan. Men med mina nya vandrarkängor ska det bli ändring på det. Fiskespöet ska också komma till användning så småningom.
Låter mycket bra det här med expeditioner till värdshus vid bergets fot! Keep on keeping on. Jag vet inte om det finns några värdshus precis här i trakten, men när jag var ute och cyklade kring Delsjön i somras stötte jag åtminstone på ett par husvagnar i en glänta. Vid närmare inspektion tultade det ut en smutsig liten unge med en kvinna tätt i hälarna, försedd med färgstark volangkjol. Så nog ligger äventyret och lurar på den som det söker även här i skogarna! Detta ska utforskas ytterligare.
Sade vi torsdag? Jag får ta och komponera lite stämningsmusik till denna afton!
Torsdag? Då jobbar jag kväll på Vidbo. Men fredag blir bra!