Intervju i Lundagård
SIN EGEN REDAKTÖR
Studenten Jakob Simonson hade svårt att hitta jobb inom kultursektorn. Han startade en tidskrift i stället.
I nästan åtta år bodde och studerade Jakob Simonson i Lund. Hans hem var ett korridorsrum i det ökända "Ryska huset" på Stora Södergatan 29, en nedgången kåk mitt i stan. Som för så många andra humanister var det svårt för Jakob Simonson att få jobb i kulturvärlden, trots omfattande studier i språk och litteraturvetenskap.
Samtidigt upplevde han att det svenska kulturklimatet var trist och andefattigt. För att råda bot på det och få utlopp för sina intressen startade han våren 2003 kulturtidskriften Ryska huset.
- Situationen med bostaden och arbetslösheten väckte en känsla av revanschlust och skönhetslängtan som jag kände bäst kanaliserades i en litterär tidskrift, där kunde jag få ut allt det jag drömde om, berättar Jakob Simonson.
I DAG BOR HAN i Göteborg och utbildar sig till bibliotekarie samtidigt som han jobbar extra inom sjukvården. Ändå fortsätter han att ge ut Ryska huset, om än sporadiskt. Den ursprungliga drivkraften är lika stark nu som när han började.
- Jag tyckte då att de flesta kulturtidskrifterna var ganska anemiska och bara speglade en väldigt torr och akademisk syn på poesin. Jag har alltid älskat både poesi och popmusik, och det vi gör i Ryska huset är att lyfta fram poesi- och poptexter på samma nivå. Det är det lyriska uttrycket som är det centrala.
I RYSKA HUSET samsas essäer, intervjuer och dikter av kända och okända skribenter. Jakob Simonson brukar be folk att skriva om ämnen som han vet att de brinner för. Bland de mer framträdande medverkande finner man Inger Edelfeldt och Kristian Lundberg, men även poband som bob hund.
- Alla jag frågat har ställt upp hittills. Det verkar som om de gillar att tidskriften är helt oberoende och liksom hänger på en röd tråd, säger han.
Till de mer udda medverkande i Ryska huset hör den irakiske exdiktatorn Saddam Hussein. Vid sidan av folkmord ägnade han sig även åt diktning och Ryska huset publicerade en allegorisk dikt med titeln Zabibah och kungen. Den är i all rättvisa ett pekoral.
- Att en blodtörstig diktator skriver väna små texter och skönhet och kärlek tyckte vi var omåttligt kul, förklarar Jakob Simonson.
RYSKA HUSET uppstod ur frustration och skrivarglädje och likt många andra mindre publikationer har den svårt att hävda sig och nå ut till en vidare läsekrets. Mindre tidskrifter kan inte räkna med att komma med i de stora tidningsdistributörernas sortiment. Det är också svårt att få bidrag från staten.
- Förutsättningarna för mindre kulturtidskrifter är extremt usla. Men det är egentligen inte så svårt att starta en tidskrift och driva den med egna pengar. Det behöver inte kosta så mycket, det gäller bara att man har en del tid att lägga ner.
JOAKIM BORDA
Genius is born - not paid. /Oscar Wild
Weird lover Wilde is on your side.
Jag har gått med i Kalmar nations skrivcirkel så nu har nog hela klanen Bergil om inte författar så i alla fall konstnärliga ambitioner.
Tack för en bra blogg jag läser den offta.
Nej fattigdom skrammer inte oss. Simon, hur gar det med filosofin? Nagon nyupptakt favorit?
Och jag har tva fragor till Herr J:
1. Jag var pa en fest for ett par veckor sedan dar en finlandare som laser till magister i Litteratur och Medicin (!) raljerade mot modernismen och postmodernismen i litteraturen. Han fastholl att litteraturen ej kan vara transcendent (sager man sa?), att den inte kan aspirera till att fylla ett hal som lamnats efter Guds dod (i Nietzsches mening). Han sa att modernismen var pessimistisk (oh shit, God's dead. There's a big emptiness in my heart.) och postmodernismen fjantig (Oh, shit, God's dead! I'll fill the emptiness with whatever is cool!). Sa sa finlandaren. Jag tyckte att det var roligt sagt, och intressant. Han menade att en text maste halla sin mening i sig sjalv och inte forsoka vara gud. Vad tycker du om detta? Jag ar fortfarande forvirrad men tror att han vid atminstone ett tillfalle refererade till sprakmaterialismen.
2. Ska vi talta ihop i Vitoria? Jag ar ocksa pank som en lus.
Här kommer ett meddelande från modern som tycker att detta är ett utmärkt medium att kommunicera med så många som möjigt samtidigt: Kära luspanka men litterärt begåvade ungdomar! Jag har tagit hjälp av Martin för att försöka leta upp ett trevligt hostel i Vitoria och då tänkte jag betala er förläggning om ni inte har något emot det.. Så kan ni diskutera modernism och postmodernism och språkmaterialism utan att ruinera er.
Elin: Mycket modernistisk litteratur försöker skapa en egen symbolisk struktur utan Gud men misslyckas flagrant med detta. Försöken kan emellertid vara heroiska eller pretentiösa, beroende dels pa hur ärligt uppsatet är, dels pa hur hart deras nya "självständiga" strukturer vävs in i deras litteratur.
Heroiska misslyckanden: Eliot's "Four Quartets", Woolf's "To the Lighthouse", Faulkner's "The Sound and the Fury".
De pretentiösa misslyckandena är, för det mesta, de som inte längre trycks, tillsammans med t.e.x. ee cummings.
Allt enligt en egen diktatorisk uppfattning om sakernas tillstand - i sig ett mycket modernistiskt drag och därför enkelt att ifragasätta. Men vad ska man annars utga ifran när man pratar om konst? Jag tror att även dessa asikter blir pretentiösa eller heroiska misslyckanden beroende pa om de ventileras genom inre monolog eller inte... vilket innebär att vad jag just har sagt borde kunna klassas som ett pretentiöst misslyckande. Svart att komma nan vart med konst.
Postmodernismen vet jag i stort sätt ingenting om, har den verkligen existerat nagon gang?
Jakob & Elin: efter generösa mödrars inlägg bör saken vara biff (eller atminstone sängen bäddad) för Räv och Utter. ¿Sí o sí?
Ja, tricksigt. Nu förstår jag mer om hela debatten. Det handlar om att sätta gränser för subjektiviteten i en text? En postmodernistisk amerikansk filosof menar att litteraturens främsta uppgift är att stimulera solidaritet, tolerans och debatt genom att förse läsaren med insikt i en annan livshållning än den hon är van vid. För att göra detta måste subjektiviteten vara mycket stark (författaren är en individ med en egenhet som inte nödvändigtvis kan förstås särskilt enkelt) och på samma gång måste läsaren bjudas in till samkväde med denna skillnad. Lyckade exempel av denna slags litteratur är, enligt Rorty: 1984 av Orwell, Pale Fire av Nabokov och A la Recherche de Temps Perdu av Proust.
Detta antar jag skulle spela in i "Lets fill the void with whatever is cool" teorin. Vad som är coolt skule då vara tolerans, solidaritet och debatt. Men det är väl typ som Gud för oss väster-folk ändå? Apropå Muhammed.
Ja, och mor, jag har skickat ett personligt e-mail och tackat. Det var hemskt hövligt av dig.
Ordet "hövligt" är underskattat. Bra där!
Åhå, många inlägg på en dag! Vad kul! Jag kan inte svara alla på en gång här, får ta en i taget och varför då inte börja med den tyngsta frågan, nämligen den om modernism och postmodernism.
Elin och Martin:
Jag gillar den fulle finländarens analys av dessa begrepp! Och man kan väl säga att han i grunden har rätt om man ser grovt på saken, men jag har några invändningar - det kan nog sägas finnas religiösa modernister som inte ifrågasätter Guds existens, här i Sverige ligger väl Birgitta Trotzig bra till, och internationellt kommer jag spontant att tänka på poeten Adonis som jag läser just nu. Och en del så kallade arbetarförfattare som inte till formen bekände sig till modernismen men som dock förkastade religionen. Jag tror att man i diskussionen om modernism och postmodernism måste skilja mellan form och innehåll.
Att skapa en symbolisk struktur utan Gud, det kan som Martin säger leda till misslyckanden. Men ett heroiskt misslyckande kanske inte är något misslyckande alls om det förmår fylla läsarens hjärta med fantasi och inspiration? Som Eliots böcker fortfarande förmår göra.
Att man fyller litteraturen med något man tycker är coolt till skillnad från något som man är nödd och tvungen att göra, det är ju en process som pågått sedan åtminstone 1700-talet (när Gud först började dödförklaras på sina håll). Det finns en linje av författare som spikat upp sina egna teser på kyrkväggarna, och inte nöjt sig med att hålla sig inom de snäva ramarna för vad litteratur kan vara. Jag har lite svårt numera att skilja modernismen från postmodernismen, och kanske måste man hitta fram till en ny standard här. Litteraturteorin är så fixerad vid modernismens brott med det föregivet gamla att den inte riktigt ser hur allt hakar in i vartannat. Ett exempel är ju Almqvist, som väl egentligen i Drottningens juvelsmycke skrev en postmodernistisk roman, fast det var 1834 och långt innan det ens fanns romaner på svenska.
Och vi befinner oss väl i ett övergångsstadium till något annat nu, själv tycker jag att postmodernismen är något av det mest unkna som finns och till exempel inom bildkonsten och arkitekturen var det ju länge sedan postmodernismen passerade sitt bäst före-datum. jag tror att litteraturteorin släpar efter (men inte nödvändigtvis litteraturen). På bloggen The Loser (Tidskriften agamemnon.se) diskuterades för ett tag sedan vad man egentligen ska kalla den epok vi lever och skapar i nu.
Jag är öppen för förslag. Retrogardismen känns en smula begränsande, måste jag erkänna, om den används på det snäva sätt som den hittills gjort. Men kanske kan man fylla begreppet med lite mer, så rörelsen får lite vind i seglen.
Det vore möjligen spännande att rentav hitta på ett helt nytt begrepp som sammanfattade vad som pågår i kulisserna i dag!
Den där modern är verkligen helt underbar. Man ska vara tacksam över att ha sådana föräldrar.
Ja! Jag är mycket tacksam. Vandrarhem i Vitoria betalt av mecenatisk mor, det blir helt perfekt, jag hade precis börjat se över vildmarksutrustningen inför campandet, men det blir skönt att slippa det (man är ju inte 21 längre), tack så mycket!
Robban, vem du nu är: tack för det vackra omdömet!
Dvärg, jag segrade igår kväll med överlägsen Styrka!
Elin: Jag kanske har fått Foucault om bakfoten men skulle inte han mena att vi inte bör fylla tomrummet efter gud utan tomrummet är det som kan bana väg för ett nytt tänkande. Vårt språk har en inbyggd platonsk föreställning om att det finns en absolut diskursoberoende sanning och det är den sanningen som är vårt begrepp om Gud. Det poststrukturalistiska projektet är att plocka bort den platonska förförståelsen hos vårt språk och alltså skopa mer jord på Guds grav.
Det Rorty gör är inte att fylla gapet utan att hålla det öppet genom att säga (för det gör han väl) att litteraturen inte bör ha något sannings anspråk utan att den bara skall göra oss uppmärksamma på att sanningen är en socialkonstruktion vilket gör oss odogmatiska och toleranta. Men vi kommer fortfarande inte kunna känna oss trygga i någon fast föreställning.
Det jag vill ha sagt är egentligen bara att det blir konstigt att tala om att den postmoderna filosofin försöker fylla gapet efter Gud eftersom hela projektet går ut på att hålla det öppet. Det blir i alla fall ingen utfyllnad som tillgodoser någons metafysiska längtan but damn it’s cool!
Simon: Du har nog rätt i att Foucault vill uppvärdera själva tomrummet och låta det vara det centrala. Det är en spännande utgångspunkt för litteraturen också, tycker jag - att utforska det här tomrummet efter alla värdens upplösning eller vad man ska säga.
Acceptera tomrummet, acceptera kaos - det är nog vad det handlar om för mig.
Och alla försök att lansera stora eller små berättelser är kanske misslyckanden, men de landar ju i någons medvetande, och vad de sysslar med där kan man ju inte på något övergripande sätt svara på. För min del tror jag att jag har blivit en mer "hel" människa av att läsa och skriva poesi, och det är ju ett sätt att fylla ett tomrum. Hade jag varit religiös kanske jag hade haft samma trängande behov av att försöka förstå mig själv och världen, men jag hade möjligen gått till andra källor än t ex de romantiska poeterna. Det lustiga i sammanhanget är ju också att ju mer man läser, desto mer osäker blir man egentligen - samtidigt som ens inre expanderar.
Och litteraturen är ju bara en av många möjliga metoder i dag - alla blir osaliga på sin fason.
Simon, coolt är det, och Rorty är en av mina favoriter just för att han öppnar detta rum (som jag inte tror att Foucault egentligen klarade av att göra) på ett sätt som jag tycker är bra, som är fritt från argument och sanningar. Men är det tillfredsställande att hålla tomrummet öppet? Kan någon egentligen göra det, eller är vi "human, all too human" som Nietzsche påstår? Rorty föreslår att vi ska ha en ironisk inställning till våra egna åsikter och ständigt hålla möjligheten till förändring öppen (på samma gång som man bör se till att den andres frihet är maximal), om jag har förstått saken rätt. Saken är den att Rorty skapar en bild av en föränderlig värld utan auktoritär sanning och ber oss att antingen ta emot den eller inte. Det är coolt, som du säger, och jag vill nog tycka att det är nog som samhällsstrategi, men kan dettta förhållningssätt verkligen fungera inom litteraturen? Jag vet inte. Är Rorty egentligen en postmodern filosof?
Man önskar sig helhet, men plågas av splittring, det är den nutida västerlänningens dilemma. Jag tror att man kan låta tomrummet få vara tomt, acceptera att det är så, om man drivs av jakten på något annat än sanning och tröst. Om man inte är ute efter allmänna sanningar, utan letar efter individuella strategier. Eller så. Jag lockas av mystiken på grund av att den ger en individuell väg som leder till så stor förståelse av de allmänna fenomenen. Och den handlar i t ex Johannes av korsets tappning mycket om sökande.
Men man kan också bedriva krig mot tomrummet, med hjälp av diverse konstnärliga uttryck. Hur pass konstruktivt det är vet jag inte, men konsten behöver ju inte vara konstruktiv. Som tur är.
Bra sagt. Det ar val just det som ar kruxet, att sanningen och lugnet trots allt standigt star vid horisonten och ser sa sjalvklara ut. Man kan ignorera dem, anse dem vara illusioner, men det ar nastan alltid retsamt att veta att vad man an kallar dem sa kan man inte latsas att man inte har ett helt sprak ordnat runt deras inbjudan. Det ar som en standigt pagaende men enkelriktad konversation. De ger inga svar, for de ar sanningen och lugnet.
Vi ar i en spirituell medeltid, kanske man kan saga, dar de varden och tro vi har gjort oss av med fortfarande finns kvar i hela vart sprak. Det kanske ar darfor som en trolos litteratur misslyckas? Den har inte verktygen? Hm?