Childe Jakob

Jag har jobbat natt fyra av de senaste åtta nätterna, nattvak, och tillbringat ohälsosamt mycket av den tiden framför datorn. Dels har jag nästan färdigställt en diktsamling, och dels har jag kollat runt bland folks bloggar och uppdaterat min egen.
Det känns oerhört befriande att ha fått ett sånt här semioffentligt rum. Bara att kunna fundera ut och skriva en text och sedan få omedelbar respons på det i form av kommentarer, som liksom flätar sig samman med min text, det gör bloggen till det ulmitata demokratiska interaktiva mediet. Sen är det blandningen av högt och lågt som tilltalar mig.
Visst, en del bloggare, såsom Malte Persson, är strikt akademiska, opersonliga och diskuterar enbart (i hans fall) diktverk och avhandlingar, medan många andra bara handlar om kläder, väskor och Min Jävla Katt (som jag tror den utmärkte bloggaren Håkan Lindgren uttryckte det. Jag försöker finna en medelväg mellan det triviala och det akademiska.
I en blogg för inbördes beundran kallad Diagnos, upprättad av tre mediepåläggskalvar med förflutet på Lundagård, läser jag en veklagan över bristen på feedback från sina kolleger när man skrivit en artikel. Jag tänker att det är priset man får betala för att trängas i den hippa medieeliten. Jag tillhör den ideella kulturtidskriftsvärlden (Ryska huset), och vi ger och tar hela tiden, kritik och beröm, och får en massa feedback därtill från våra fåtaliga prenumeranter och läsare. En perfekt situation, och helt fria och obundna är vi. Det enda övrigt man kanske skulle önska är... stålar. 
Men i alla fall, kulturtidskriftssituationen är som bloggsituationen. Ingen förlorar på att en annan skriver, tänker, formulerar sig väl. Alla får plats. Ingen får pengar. Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov. Amen.